Trasslande datorer, avsked och tristess

Jag tror tamejfan att jag blir tokig. Hade diskras för lite sedan och en nyinstallation av ett operativsystem var ofrånkomlig. Har kört med Windows 2003 i omkring 5 år nu och det har fungerat mer eller mindre klanderfritt, men nu tänkte jag att det kanske var dags att mordernisera lite och beslutade mig för att testa Windows 7. Big mistake. Själva operativsystemet i sig var ganska mysigt att navigera i och en fröjd för ögonen, men ungefär där slutar fördelarna.
Till att börja med så äter det systemresurser så jag blir mörkrädd. Till exempel sitter det just nu 1.5Gb RAM i burken. "Det kanske inte är någon enorm mängd minne, men det borde ju faktiskt fungera hyffsat iallafall" tänkte jag och här sitter jag nu med ensiffrigt antal Mb RAM ledigt och en pagefil på 3Gb. Så fort något försöker accessa systemdisken är datorn i det närmaste obrukbar.

Då jag är en väldigt kreativ människa är en dator utan Photoshop uteslutet och guess what? Jag gjorde samma misstag här, valde att prova CS4. Stort som ett as och segare än knäck, speciellt med tanke på vad jag skrev här ovanför om min dator. Tre misslyckade installationer, två avinstallationer och sisådär 10-12 timmar senare kastade jag in handduken. In med gamla beprövade CS2. Fungerade utmärkt! Huwa, det är nästan så jag börjar tro att de har rätt, de som säger att det var bättre förr och då är det illa. Några sådana dumheter och påhitt hör då rakt inte hemma i mitt liv.

På söndag åker du. Säkerligen fjantigt att vara ledsen för enligt vissa, men i min värld är det långt du åker och länge du blir kvar - om du kommer tillbaka vill säga. Jag vet att du kommer klara detta galant och hoppas att du får en riktigt trevlig tid. Fan, jag önskar så innerligt att du kan - och vill - flytta tillbaka och jobba här sedan. Det kommer kännas så tomt utan dig. Du har fyllt mitt liv med hopp och lycka den senaste tiden och jag är så glad att jag fått spendera så mycket tid med dig som jag har. Jag känner hur tårarna är nära nu när jag tänker på dig, ditt leende och din underbara personlighet. Man kan verkligen inte annat än vara lycklig med dig vid sin sida. Du har stöttat mig i svårigheter och gett mig varma ord och kramar när jag som mest behövt dem (även om jag kanske som minst förtjänat dem då). Jag är dig evigt tacksam och ville bara återigen förtydliga vilken underbar person du är. Jag kan inte annat än älska dig.

Huh, i början av inlägget tänkte jag avsluta det hela med lite knarkiga bilder. Jag menar, vad vore en knarkblogg utan knarkiga inslag? Men nu känns det inte så passande längre, har annat i tankarna. Ni får väl skrika om det skulle vara så så kanske jag postar dem senare i natt.

Förresten, vad vill ni läsare ha mer av? Berätta för mig vad ni vill läsa, veta, se, höra, you name it så ordnar jag det!

Mors!