Fortsätt till huvudinnehåll

Liberate tutame ex infernis

Jaha... Då har det hänt... Igen... Man tror man känner folk. Man känner dem så jävla väl, but then the truth jumps up and bites you in the ass. Kom nu inte och påstå att tjackpundare är opålitliga. Jag är så sjukt trött på att höra skitsnacket om den av samhället skapade folkgruppen jag tillhör. Jag känner mig så sviken, sårad och förrådd. Varför sa du inte bara som det var? Nej, istället lämnar du mig att förgäves tro och hoppas. Fy helvete vad jag är ledsen nu. Du tittade på mig och log. Du visste inte att jag visste.

Nu sitter jag här och tänker igenom det hela och börjar tro att det finns en chans att jag missuppfattat något, men den här gången låter jag fan inte den känslan vinna över mig. Jag tänker inte längre patetiskt sitta för mig själv och tro en massa gott om människor. Jag vill ju så gärna göra det, men jag har fått nog nu. Jag ger upp hoppet, kastar in handduken, låter hopplösheten infinna sig och en del av mig själv dö.

Man borde inte börja med att hälsa på en främmande människa utan snarare ge dem en rak höger direkt, någon gång kommer de säkert förtjäna det ändå.

Det är ju inte konstigt att man blir beroende av droger, de tycks vara det enda på vårt jordklot som aldrig sviker dig, som alltid finns där för dig när du är ledsen och håller dig i handen, kramar om dig och viskar "det kommer ordna sig" i ditt öra.

Nu hoppas jag att de extremt få som inte behöver ta åt sig av detta, inte heller gör det. Ni vet själva vilka ni är. Ni, och min älskade mor, vad vore jag utan er?

Liberate tutame ex infernis...

Kommentarer

  1. Man ska inte dra alla över samma kant.
    Det bästa du kan göra är att fråga personen i fråga och be om ett rakt svar. De flesta kan faktist ge de.

    SvaraRadera
  2. "
    Det är ju inte konstigt att man blir beroende av droger, de tycks vara det enda på vårt jordklot som aldrig sviker dig, som alltid finns där för dig när du är ledsen och håller dig i handen, kramar om dig och viskar "det kommer ordna sig" i ditt öra."

    Sorgligt att läsa det här, men förstår hur du tänker..

    Dock har jag haft turen som har hittat en brud som trots otaliga återfall,överdoser & div. drogrelaterade katastrofer ändå stannar hos mig.. hon är mitt självförtroende,min självkänsla.. ja hon är hela mig, utan henne finns jag inte..

    Utan henne hade jag vart död vid det här laget, vi gjorde slut i två veckor förra vintern och det var de värsta två veckorna i mitt liv, jag var hög från det jag vaknade till det jag somnade, på mephedrone(vilket jag saknar sjuuukt mycket)xanor,diazepam,imovane,weed,tjack och sist men inte minst; kokain.

    2 veckor, med minimal sömn och otroligt lite föda, vet fortfarande inte hur jag överlevde de två veckorna, jag gick ner 15kg.. allt för att dämpa ångesten, och fylla hennes tomrum..

    Vet inte ens varför jag skriver det här, har svikit henne igen, och mig själv.. senast i morse fick jag återfall på bumset.. imorgon ska jag gå och söka hjälp, frivilligt.

    Har innan vart för stolt(dum?)för att inse att jag behövde hjälp, men kan inte se hennes besvikna blick en gång till.. inga droger i världen kan bota den jävla ångesten jag fick imorse när hon kom in på toaletten och såg att jag var på vaket, igen..

    Som sagt vet knappt varför jag skriver det här, du vet antagligen redan att du har problem, och jag önskar dig all lycka.. både i ditt (miss)bruk och i kärleken, för eller senare hittar alla sin respektive, och med hjälp av kärleken kan man bota precis vad som helst.. tom det värsta beroendet..

    "Utan kärlek är du alltid tomhänt"

    Peace / syratorsk @ fb

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En blog - En människa

Hej på er allesammans! Den här bloggen har jag startat för att kunna skriva av mig lite, med egna ord få tala ut om min vardag och mina morbida hemligheter. För en del kanske detta känns vidrigt, äckligt, hemskt eller liknande, sluta då genast läs! För andra kanske det snarare kan ge en insikt i mitt liv, att jag faktiskt också är en människa, trots mitt begär efter psykoaktiva substanser och sprutor. Detta är mitt liv - en sprutnarkomans vardag!

Trasslande datorer, avsked och tristess

Jag tror tamejfan att jag blir tokig. Hade diskras för lite sedan och en nyinstallation av ett operativsystem var ofrånkomlig. Har kört med Windows 2003 i omkring 5 år nu och det har fungerat mer eller mindre klanderfritt, men nu tänkte jag att det kanske var dags att mordernisera lite och beslutade mig för att testa Windows 7. Big mistake. Själva operativsystemet i sig var ganska mysigt att navigera i och en fröjd för ögonen, men ungefär där slutar fördelarna. Till att börja med så äter det systemresurser så jag blir mörkrädd. Till exempel sitter det just nu 1.5Gb RAM i burken. "Det kanske inte är någon enorm mängd minne, men det borde ju faktiskt fungera hyffsat iallafall" tänkte jag och här sitter jag nu med ensiffrigt antal Mb RAM ledigt och en pagefil på 3Gb. Så fort något försöker accessa systemdisken är datorn i det närmaste obrukbar. Då jag är en väldigt kreativ människa är en dator utan Photoshop uteslutet och guess what? Jag gjorde samma misstag här, valde att prova...