Fortsätt till huvudinnehåll

All I loved, I loved alone...

Tårar... Jag gråter... Jag har inte orkat skriva på väldigt länge... Det är med stor ansträngning jag nu ristar in några ynkliga tecken som får återspegla min miserabla situation. Tårar. Jag vet inte hur jag ska hantera detta. Varför kan inte allt bara vara lätt?

Vi har haft maraton. Extremrace. 2 veckor med familjen räka. Mephedrone. Det har gått åt sjuka mängder, närmare bestämt 52g. Över ett halvt hekto. Jisses... Hur gick detta till? Jag har överdoserat som en galning och mått allmänt svinbra, men nu kommer tiden jag visste skulle komma. Den oundvikliga depressionen.

Hur ska detta sluta? Jag är så ledsen... Mamma... Jag vill dig inget ont... Snälla tro på mig! Du måste lyssna när du pratar med mig! Jag klarar inte att bara ta all skit utan att få säga mitt. :'(

Kommentarer

  1. Anonym18 december 2009 kl. 00:05

    jag förstår dej.. men ja skulle gärna vilja prata med dej...

    SvaraRadera
  2. Kottonmouth19 december 2009 kl. 12:39

    Been there, done that. Härda ut! Det börjar ljusna efter några dagar, efter ett par veckor är du hyfsat återställd! Ät nyttig mat. Försök få i dig mat innehållandes tryptofan. om inte annat kan du köra någon valfri multivitamin. Snabbar på återhämtningen.

    Det kanske ser mörkt ut, men det ljusnar som sagt väldigt snart! Håll ut!

    Lycka till,
    Mvh Kot.

    SvaraRadera
  3. Solus23 december 2009 kl. 06:10

    Du anonyma, vem är du? Släng iväg ett mail till solus@cyber-rights.net om du har lust.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En blog - En människa

Hej på er allesammans! Den här bloggen har jag startat för att kunna skriva av mig lite, med egna ord få tala ut om min vardag och mina morbida hemligheter. För en del kanske detta känns vidrigt, äckligt, hemskt eller liknande, sluta då genast läs! För andra kanske det snarare kan ge en insikt i mitt liv, att jag faktiskt också är en människa, trots mitt begär efter psykoaktiva substanser och sprutor. Detta är mitt liv - en sprutnarkomans vardag!
6 kommentarer
Läs mer

Trasslande datorer, avsked och tristess

Jag tror tamejfan att jag blir tokig. Hade diskras för lite sedan och en nyinstallation av ett operativsystem var ofrånkomlig. Har kört med Windows 2003 i omkring 5 år nu och det har fungerat mer eller mindre klanderfritt, men nu tänkte jag att det kanske var dags att mordernisera lite och beslutade mig för att testa Windows 7. Big mistake. Själva operativsystemet i sig var ganska mysigt att navigera i och en fröjd för ögonen, men ungefär där slutar fördelarna. Till att börja med så äter det systemresurser så jag blir mörkrädd. Till exempel sitter det just nu 1.5Gb RAM i burken. "Det kanske inte är någon enorm mängd minne, men det borde ju faktiskt fungera hyffsat iallafall" tänkte jag och här sitter jag nu med ensiffrigt antal Mb RAM ledigt och en pagefil på 3Gb. Så fort något försöker accessa systemdisken är datorn i det närmaste obrukbar. Då jag är en väldigt kreativ människa är en dator utan Photoshop uteslutet och guess what? Jag gjorde samma misstag här, valde att prova...
3 kommentarer
Läs mer